Life like a rollercoaster
Har fått en fråga om jag inte är rädd att åka? Jo jag börjar bli rädd att lämna allting. Tidigare har jag aldrig behövt oroa mig, för det har alltid varit månader kvar. Den rädslan jag alltid vetat att jag kommer känna har jag alltid kunnat spara till senare. Men nu är det inte månader kvar. Det är bara en. Innan jag dessutom fick placering var allt som i en dröm. Jag kunde bygga upp olika förväntningar och scenarion i mitt huvud. Jag har alltid vetat att allt inte kommer bli en dans på rosor, men innan jag visste vart jag skulle komma kunde jag iaf intala mig att det kommer bli lätt. Jag visste inte om jag kommer bo i en by eller storstad, vad jag kommer få för familj och om skolan är stor eller liten. Vilket visserligen var jobbigt, men det gjorde nervositeten mindre.
Men nu har allt blivit klart och det är just där jag ska bo. Det är i det huset och jag ska gå på just den skolan. Och på något sätt har verkligheten kommit ifatt. Det är nu jag börjar inse hur läskigt och stort det verkligen är det jag ska ge mig in på. Dessutom fick jag reda på att skolan börjar den 26:e Juli. Och jag åker den 3:e Augusti. Vilket betyder att jag kommer börja cirka 1,5 - 2 veckor senare än alla andra. Och pga det blir det ännu mer saker jag har att oroa mig över.
Häromdagen när jag inte hade någonting att göra började jag dessuom jobba lite på min sverigepresentation som jag kommer behöva hålla i USA. Det var först då det också slog mig hur mycket jag kommer sakna de allra minsta sakerna. Till exempel höll jag på att göra en powerpointsida om svensk mat. Och helt plötsligt insåg jag hur mycket jag kommer sakna hårdbröd! Hårdbröd liksom. Jag äter knappt hårdbröd. Men det finns så mycket små saker som man tar för givet och inte ens inser att man kommer sakna, förrän man faktiskt saknar dem.
Hur som helst, långt inlägg. Men ja, jag börjar bli rädd. Även om jag är så peppad att jag bara kan åka när som helst kommer det även tankar som skrämmer mig. För även om det kommer bli roligt kommer det också att bli otroligt svårt. Jag tror dock att rädsla är någonting naturligt att drabbas av när man ger sig in på något sånt här. Det vore nästan konstigt om man inte drabbades av dem.
Men nu har allt blivit klart och det är just där jag ska bo. Det är i det huset och jag ska gå på just den skolan. Och på något sätt har verkligheten kommit ifatt. Det är nu jag börjar inse hur läskigt och stort det verkligen är det jag ska ge mig in på. Dessutom fick jag reda på att skolan börjar den 26:e Juli. Och jag åker den 3:e Augusti. Vilket betyder att jag kommer börja cirka 1,5 - 2 veckor senare än alla andra. Och pga det blir det ännu mer saker jag har att oroa mig över.
Häromdagen när jag inte hade någonting att göra började jag dessuom jobba lite på min sverigepresentation som jag kommer behöva hålla i USA. Det var först då det också slog mig hur mycket jag kommer sakna de allra minsta sakerna. Till exempel höll jag på att göra en powerpointsida om svensk mat. Och helt plötsligt insåg jag hur mycket jag kommer sakna hårdbröd! Hårdbröd liksom. Jag äter knappt hårdbröd. Men det finns så mycket små saker som man tar för givet och inte ens inser att man kommer sakna, förrän man faktiskt saknar dem.
Hur som helst, långt inlägg. Men ja, jag börjar bli rädd. Även om jag är så peppad att jag bara kan åka när som helst kommer det även tankar som skrämmer mig. För även om det kommer bli roligt kommer det också att bli otroligt svårt. Jag tror dock att rädsla är någonting naturligt att drabbas av när man ger sig in på något sånt här. Det vore nästan konstigt om man inte drabbades av dem.
Kommentarer
Postat av: Emma
Då är vi två! ;)
Postat av: Emilie
Kunde inte sagt det bättre själv!
Trackback
