Om mitt år som utbytesstudent i Arizona 10/11

Jag har alltid sett mitt år i USA som någonting som förmodligen kommer bli det bästa i mitt liv. De jobbiga tankarna som fått alla andra som också vill åka i väg för ett år att tveka- är någonting som jag aldrig upplevt.

När alla har sagt "tänk om inga kompisar finns kvar, jag kommer sakna alla här hemma för mycket, jag skulle aldrig våga och tänk om jag inte klarar av skolan" är tankar som visserligen har slagit mig, men som aldrig stannat och fått mig att seriöst tveka över ett utbytesår. Jag har alltid kännt att de vänner som man vill ha kvar och som man har en bra relation med kommer finnas kvar, gör dem inte det så är dem ändå inga riktiga vänner. Ja, jag kommer sakna alla här hemma jättemycket, men jag kommer ju tillbaka. Och har andra klarat av skolan kommer jag också göra det.

Men idag slog det mig hur mycket jag faktiskt kommer sakna alla här hemma. 
Ja, jag kommer att komma tillbaka. Men ingenting kommer bli likadant ändå.
Jag har 4 riktiga skoldagar kvar med min klass. En idrottslektion. 0 franskalektioner. 2 månader kvar i Sverige. 
Min klass är visserligen inte den underbaraste, och tidigare har jag flera gånger kännt att det ändå ska bli skönt att byta. Men samtidigt är det min klass, och jag vill inte få en ny. Och även om jag kommer ha det underbart i USA vet jag att det kommer finnas dagar då jag inte vill något hellre än att sitta i samma gamla klassrum med samma människor och nästan dö av uttråkning under en lång genomgång under geografin. 
Och även om jag säkert kommer få en jättebra familj i USA så kommer dem aldrig kunna ersätta min riktiga. Och det ska bli jättekul att få nya amerikanska vänner, men det betyder inte att de kommer kunna ersätta mina allra bästa vänner här hemma. 

Det jag vill säga är att även om jag bara ser positiva saker med mitt år, så finns det även nackdelar. Inga nackdelar som jag fortfarande kan se överväger de positiva, men det är först nu som jag insett hur nära 2 månader faktiskt är, och hur viktigt det är att ta vara på dem. För sen när jag kommer tillbaka så kommer allting att vara annorlunda. Jag kommer ha en ny klass, nya vanor, nya intressen, och förmodligen kommer jag även att vara väldigt annorlunda som person.

Åh jag har ju glömt att berätta att jag och My (som också ska till USA i år eller i år, om 2 månader insåg jag precis!) fixade kort till våra visumansökningar häromdan! Jag tror det är dömt att man ska misslyckas på såna kort. Först och främst fick vi världens tråkigaste fotograf. Alltså, det är inte meningen att en fotograf ska vara rolig men den här fotografen var TRÅKIG. Det gick inte ens att höra vad han sa och han tittade bara ner i marken när han pratade. Korten blev .... ni kan ju tänka er hur bra det blir när man måste ha håret bakom öronen och se neutral ut. Att se neutral ut leder till just motsatsen, att man inte kan hålla sig för skratt och vara minsta seriös. Men fotografen var ju snäll i alla fall, han höll med om att jag såg drogad ut på bilden men att det inte spelade nån roll eftersom att alla amerikanare ändå är drogade. Okej det var ju skönt att veta.
Jag har i alla fall smått börjat titta igenom alla papper inför visumansökningen. Jag kan ta tillbaka det där jag sa om att det skulle bli roligt att fylla i. Jag tror nästan inte att de vill att man ska åka till deras land, annars skulle dem gjort ansökningarna a hell lot easier.

Även om jag verkligen skulle kunna göra vad som helst (nästan, i alla fall) för att få reda på min placering nu så finns det ändå en viss spänning med att inte veta. Jag är inställd på det "värsta" men hoppet om det bästa finns fortfarande där. Om jag skulle få reda på min placering skulle den spänningen om att faktiskt kunna hamna varsom helst försvinna. Nu kan jag ändå fortsätta drömma om att hamna på alla ställen som ser så otroligt fina ut på google earth och maps. Det skulle vara min högsta dröm att hamna utanför Phoenix, i Scottsdale, Tempe eller Mesa. Men jag är inställd på nån liten by långt bort ute i ingenstans som Payson eller Winslow. Jag kan väl inte påstå att jag inte alls skulle bli besviken om jag hamnade där eller på nått liknande ställe, men jag kommer att göra det bästa av situationen.

Jag valde att inte göra något regionsval när jag ansökte, så jag har redan från början varit inställd på att hamna i någon liten by på landet. Och jag ser inte det som något negativt, jag tror snarare att det kan vara väldigt bra att hamna ute på landet. Man har nära till att träffa kompisar och göra saker, och folk vet vem man är. 
Jag hade lite ångest ett tag, över att jag inte gjorde regionsval. Jag var väldigt nära att ändra mig och välja västkusten som omfattar WA, OR, CA, ID, NV, och AZ ett tag. Men eftersom att det distriktet även omfattar en del av Canada (som jag absolut inte ville komma till) så valde jag att i stället välja hela USA. Nu när jag fått Arizona ändå känner jag mig som världens lyckligaste, eftersom att det verkligen var dit jag ville.
Så jag är inställd på att hamna i en liten by, och nu när jag fått Arizona så känns det ändå bättre att hamna i en liten by där, än i någon annan stat. Men vi får väl se vad som händer och vart jag hamnar, the future will tell.

    

Skrev det här inlägget igår, men av någon anledning publicerades det inte

Har precis kommit hem från ett möte för alla utbytesstudenter som åker från Umeå i år. Vi var fyra stycken, varav vi var 2 som skulle till USA, en till Australien och en till Japan.
Mötet var väl helt okej. Jag känner mig ganska påläst så det var inte så mycket ny infomation. Fick i alla fall en pikétröja, en väska, 400 (!) visitkort, lite pins och en supersnygg magväska. Or not. Men den ska bara vara under tröjan så den kommer inte synas i alla fall. Så på Arlanda sen i augusti kommer vi alla stå där i våra matchande Rotary tröjor med rotaryväskor, för att få till lite team spirit sådär. Kanske lägger upp nån bild sen på det jag fick sen, om det skulle vara någon som är intresserad.
Ni vet kanske att det är mycket roligare att blogga när man får kommentarer ...  

Kommer du behöva gå om ett år när du kommer hem?
Ja. Eftersom att jag är 93:a, kommer jag att åka nu efter ettan. När jag sen kommer hem kommer jag fortsätta där jag slutade (dvs egentligen inte gå om) och börja 2an med 94orna. Att gå med 94:orna och inte få ta studenten med alla andra 93:or känns självklart lite tråkigt. Jag hade ju gärna sluppit det extra året och bara hoppat över 2an i gymnasiet helt. Men det funkar inte riktigt så, eftersom att vi i Sverige måste läsa ett visst antal poäng med mera. Jag tror att enda sättet för att slippa behöva gå om är om man åker direkt efter 9an och sen börjar IB. Men jag är inte säker (jag har bara hört någonting om det), och jag tror att det är bäst att gå om ändå för att slippa missa massa kurser mm. Men att behöva gå om är ingenting jag tycker man ska haka upp sig på. Jag tror att det här året kommer bli så grymt kul och givande att det verkligen kommer vara värt det! :)

I dag har jag varit på dåligt humör hela dagen. On top of that gör det mig ännu mer irriterad att jag ännu inte fått någon värdfamilj. Jag förstår inte varför det ska ta så lång tid! Antingen är det så att ingen vill ha mig, eller att alla slåss om att få mig och att det därför tar tid att bestämma vem den lyckliga är. Haha. Man kan ju alltid hoppas. 
Nej men inom 3 veckor borde det komma eftersom att det är tidsplanen. Såå, eftersom jag redan väntat i 2,5 månader borde jag väl klara 3 veckor till.
Lite gladare blev jag i alla fall när jag såg att jag hade fått mina visumpapper idag. Men bara lite, nu börjar allt det jobbiga igen. Men det leder till nånting kul som kommer vara värt allt besvär!

  

Jag är inte så jättebra på att uppdatera den här bloggen känner jag. Egentligen gillar jag inte riktigt att alla kan  läsa det jag skriver, samtidigt som jag vill ha så många läsare som möjligt. Det jag hoppas är i alla fall att jag under mitt år kommer kunna inspirera folk att åka i väg. Självklart kommer jag också skriva så att min familj och mina vänner får reda på vad som händer i USA och hur jag har det, men förutom det så vill jag kunna inspirera folk att åka i väg på ett utbytesår, eller bara komma i väg för ett litet tag genom att läsa det jag skriver. Ända sedan jag bestämde mig för att åka har jag läst jättemånga bloggar från utbytesstudenter. Alla har inspirerat mig på många olika sätt, och jag tror att det är lite deras bloggar som har fått mig att känna att jag vill uppleva allt det dom skriver om. Även om alla upplever olika saker under sitt år.
Jag läser ganska många bloggar från folk som är i väg det här året. Men jag tänkte att jag kunde dela med mig av några av mina favorit- utbytesbloggar:

stephaniejf.blogg.se
fflach.blogg.se
lisaturdell.blogg.se
emmacaspary.blogg.se
lydiar.blogg.se

check them oout. :)

Hade skriftligt nationella i engelska A häromdan. Var lite kul då ämnet var att man skulle låtsas att man skulle jobba eller studera utomlands ett år, och skriva ett brev till något företag som hyr ut lägenheter i Skottland. Man skulle bla skriva om sig själv och vad man hade för förväntingar på sitt "utbytesår". Kändes inte allt för svårt eftersom jag skrivit ett liknande innan USA redan.  
Idag är det föresten 40 dagar till skolavslutningen och 95 till USA! Tiden går fort nu!