Om mitt år som utbytesstudent i Arizona 10/11

Har haft ganska mycket kontakt med alla som är involverade i mitt utbytesår. Känns som om jag hela tiden skriver att jag är so excited. Och visst, det är jag. Jag är så excited och vill verkligen åka. Jag trodde bara inte att allting skulle bli så jobbigt. Jag visste att det skulle bli jobbigt att säga hejdå, men på senaste tiden har allt gått så snabbt och jag har insett att jag inte alls har mycket tid kvar hemma med alla jag älskar. Och att jag faktiskt ska vara borta i ett helt år har nog inte riktigt slagit mig förrän nu. HUR ska jag klara mig utan mina vänner och min familj i några dagar, veckor, MÅNADER?
Det börjar bli jobbigt.

En glad nyhet som gör att det hela känns lite bättre är att min bästa vän My som ska till Colorado har fått reda på att hennes värdfamilj har släkt i Phoenix, och att dem kommer att åka dit med henne. HUR UNDERBART?? Vi hade ju redan planerat att vi måste ses, nu när vi "bara" kommer vara 80 mil fågelvägen ifrån varandra men att hon kommer åka med sin familj till Phoenix måste ju vara ödet. Det kan inte vara slumpen.